julkort
Med önskan om en riktigt GOD JUL!
All i want for christmas
I år har jag varit så snäll jag har kunnat och ansett nödvändigt. I utbyte mot att jag sprider din vänlighet här på jorden önskar jag mig följande saker:
* En mp3-spelare. Jag måste vara den sista som fortfarande använder freestyle. Den är välidgt klumpig när jag är ute och springer och ibland får jag ont i ena armen för att jag måste hålla den stilla.
* Martina Haags senaste bok
och
* fina örhängen (men inget halsband, jag har för kort hals som du säkert vet)
Mest av allt önskar jag mig fred på jorden men det kanske du inte kan ordna. Du är ju inte Gud, även om det ibland är lite förvirrande så här i juletid vems ankomst det egentligen är vi firar - Din eller Jesus?
För min del väger ändå Jesus lite tyngre. Du behöver ju trots allt visa dig varenda år för att vi ska fortsätta tro och lita på dig. Och ändå finns det de som säger att du är ett stort påhitt. Och hade du inte haft julklappar med dig vet jag inte om du hade varit särskilt populär. Händer det någonsin att det känns som att du mutar människor till att tycka om dig?
Det jag gillar med Gud är också att man man måste inte vara så himla snäll hela tiden för att han ska tycka om en.
Fast jag är säker på att du gör så gott du kan. Och det kan inte vara lätt att vara alla till lags. Jag såg en önskelista som ett barn hade skrivit, den var jääääääätte lång. Då förstår jag att du blir lite trött ibland. Men du skulle kunna tänka lite mer på din diet. Om man äter bra och motionerar så orkar man mer. Det är bara ett tips.
Vad är det konstigaste någon har önskat sig? Jag kommer ihåg en gång när jag var liten. Högst upp på min önskelista stod en hund. Det var lite konstigt, för att vara jag alltså - jag tycker ju inte ens särskilt mycket om hundar. Men jag hade väl hört att alla barn önskar sig en hund och så ville jag inte vara annorlunda. Jag har inte så orginella önskningar i år heller. Men det är för att jag börjar bli vuxen. Det är inte samma sak då. Fast det är fortfarande fint med jul och jag hoppas att vi ses. Men du får inte bli ledsen om jag väljer att gå till kyrkan på midnattsmässa istället för att sitta uppe och vänta på att du ska dimpa ned genom skortstenen.
God Jul! och vänliga hälsningar från Hanna, 26 år.
Så vet du
Julen nalkas, på söndag är det första advent. Sägs det. I Göteborg regnar det och är 11 plusgrader. Precis som på midsommar.
Men det finns några säkra tecken på att det är på väg:
* Det står en tomte i kassan och en tomte i dörren och en tomte i fönstret och en tomte i baren och en tomte i skogen.
* Till och med sockret är slut i affären.
* Även rika skänker pengar.
* Du börjar tänka i versform och rimmar på allt du kommer åt.
För min del älskar jag allt vad advent och lucia och jul innebär. Och i år ska jag baka lussekatter med russin i hela degen. Förstår inte att jag inte kommit på det förut utan nöjt mig med ett ynka russin i varje snurr som dessutom trillat av vid gräddning...
Förra julen var lillasystern i Kina. Det är jobbigt att sakna någon så mycket:
It's gonna take some time getting used to, not being by your side
it took some sleepless nights to realise
I see your face in every crowd
I hear your laughter and turn around
I face the glowing lights alone this christmas time
The first one without you
Alone in winter snow
The first one without you
I miss you but I know
I feel you by my side
Thou you are far from here
The first christmas without you
The end of a lonely year
Okej, jag vet att det är lite sobigt. Men försök lyssna på Jill Johnson utan att gråta du...!
Fotbollsgalan 2006
När den spökröst som kommenterar vinnarna i kategorin årets forward säger att Lotta Schelin är "en duktig fotbollsspelare med ett ständigt vackert leende", då skrynklar mina öron ihop sig. För inte säger samma röst något om den manlige pristagaren Marcus Albäcks carmiga skrattgropar...
Det är mycket nära offsideavblåsning när Caroline Seger får frågan varför hon vinner titeln som årets mittfältare och säger att det är för att hon är snygg och sexig. Men det får passera eftersom det är hon själv som säger det med ett stort mått av självdistans.
Däremot är det inte okej att man kommenterar Umeås klänningar när laget ska ta emot sitt pris.
Och när Hanna Marklund får frågan om hon har ytterligare ett ombyte med sig, som hon hade förra året, då får jag nog.
Gult kort delas ut till programledarna vars intervjuteknik var direkt reglevidrig. Som den här intervjun med Marcus Allbäck som just vunnit pris som årets forward:
Programledare: Vi har ju ett gemensamt intresse du och jag. (Det är inte en fråga)
Marcus Allbäck: Jaha
P: Ja, vi gillar ju travhästar båda två. Du har del i en. (Igen, inte en fråga. Och vart ska detta leda...?)
M A: Ja, men du ska fråga Hasse Backe om det. Jag vet inte så mycket.
P: Men den har faktiskt dragit in en halv miljon i år. (Va? Jaha!??)
M A. De pengarna har jag inte sett något av än i alla fall.
P: Men vet du vad det betyder? (Åtminstone en fråga. Men kan bara besvaras med ja eller nej, och M A kan knappast ana vad det är hon syftar till... Alltså måste det bli ett nej)
M A: Nej.
P: Att det är du som bjuder i kväll. (Dålig intervju som bara går ut på att programledaren ska få till ett billigt skämt på slutet.)
Appråpå intervjuer så må Henrik Larsson vara hur sympatsik och ödmjuk som helst men jag vill inte se honom i fler tråkiga intervjuer. Fullständigt uttryckslös och utan humor.
Matchens lirare var Lars Lagerbäck. Han gjorde en en videocover på Take Thats gamla hit Back for good som igår tillägnades Zlatan. Brilljant!
En bra intervjufråga hörde jag faktiskt tillslut. Den gick till Fredrik Ljungberg och handlade om vem som var sämst klädd i landslaget (observera att det blir sämst klädd när det gäller killarna...). Tack och lov har han mer humor än Henke och svarade blixtsnabbt och med glimet i ögat Rami Shaaban. Rakt upp i krysset.
When you're smiling...
Tänk så många sätt man kan skratta på egentligen...
Blandat och rankat
Godast just nu: Berry med körsbärssmak. Mmmmm!
Slarvigast just nu: Läste två tidningar på tåget från Stockholm. I den ena var Carolina Gynning 27 år. I den andra 28. Hur svårt kan det bli att få åtminstone det rätt?
Coolast just nu: Min novemberkaktus.
Roligaste TV/radio-tvälingen just nu: "Vad säger Peter i spannen med munnen full av marshmallows". Tre personer i en studio med hinkar över huvudena. Roligare TV finns inte.
Tråkigast nu och i evighet: Att diska bestick.
Groovigast just nu: Wonderful world med James Morrison och en gammal goding, Number one med John Legend.
Mest star struck just nu: Jag som ska intervjua Ola Skinnarmo.
Mest oteknisk just nu: Jag - igen - som inte förstår hur jag ska kunna ta bort en bild eller ett inlägg från bloggen. Hjälp!
Dyrast just nu: Den fina taklampan i form av en stjärna som skulle passa så bra i min hall.
Bäst sagt just nu: "If you want to be understood - listen". Från filmen Babel.
Mest förvirrad teoretiker just nu: Lingvistikern som menar att engelskan i grunden är rasistisk eftersom man säger "things look bright" och "a fair deal" och att därmed menar att allt ljust (även hudfärg) är bättre än mörkt.
Snyggast just nu: Min nya gråa mössa.
körsväng
Gospelfesten fyllde kyrkan
Text och foto: Anna-Karin Hermansson
Det är proppfullt i kyrkan, folk står ute ifoajén, och stämningen är förväntansfull. Så kommer kören in och ställer sig framför det svarta skynket som är upphängt som bakgrund för kvällen. De är vackra där de står, i brunt och svart, strålkastarna glittrar i halsband och glasögon, och åttio ansikten lyser mot oss. Och som de sjunger!
Det märks att Pernilla Sandahl är en inspirerande körledare. Två duktiga solister har de också hjälp av, Hanna Bäckrud och Samuel Ljungbladh, och ett fantastiskt komp så klart. Så här säger Hanna L, som var där och lyssnade:
? Det var grymt! Det svängde så det svartnade!
Åh det var så himla bra! Samuel Ljungbladh i Sävedalens missionskyrka. Och Hanna Bäckrud - vilken fin röst hon har tjejen!
Glada ansikten i kören, ett toktight kompband, bra solister och mina favoritlåtar. Lycklig nerifrån tårna ända upp till öronen.
Och - att något svänger så det svartnar... Japp, det är internt och betyder att det är riktigt, riktigt bra.
Sommarkort från Grekland
Men jag behöver hjälp! Hur postar man flera bilder i samma inlägg? Någon som kan?!
gammalt möter nytt
blåvitt
Min favoritbild
Handtag, famntag, klapp eller kyss?
Jag har funderat en del på det här med kroppskontakt. Det hela började med att jag plötsligt kom att fråga mig själv hur det kommer sig att jag tycker att jag har rätt att ta i alla barn som jag möter. Plötsligt när jag gullade med en söt liten ettåring häromsistens fick jag för mig att hon blängde på mig och bara hoppades att den främmande, dumma tanten skulle sluta. Och jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag tar mig friheten. Kan det vara för att de är så oemotståndliga?
Helt klart är att ju äldre vi blir, desstu fler och tydliga gränser sätter vi upp för vad som är okej, och för vem.
Jag gillar när någon rufsar i mitt hår. Inte så mycket kanske för själva rörelsen, men för att det är ett så tydlig tecken på att någon tycker om mig. Man varken kan, eller vill, rufsa vem som helst i håret.
Och det finns mycket annat man bara inte gör.
Två gånger har jag på jobbet fått en dask i baken. Den ena gången var det av en berusad man på restaurangen. Han gör aldrig om det. Den andra gången var det en pensionär, utrustad med en träslev, som ville fånga min uppmärksamhet på Panduro. Inte heller hon kommer göra det igen.
Att skaka hand kan tyckas vara ett väldigt okomplicerat fall av kroppskontakt. Ha! Inte! När ska man till exempel sluta ta i hand? Träffade två bekanta ute häromkvällen. Kramade dem båda och småpratade ett tag. När jag skulle gå sträckte den ene fram handen. Men inte kunde vi väl ta i hand nu när jag skulle gå - det var ju som att klättra baklänges på kroppskontaktsprogressionens stege? Skulle jag kanske ta tag i den utsträckta handen med båda mina och skaka den? Sådär som bara egocentrerade presidenter och kungar gör i en fåfång tävlan om vem som skall framstå som mest hjärtlig vid ett möte inför pressen? Som i en tafatt där målet är att få sin egen hand överst.
Tacka vet jag barn. De visar i allafall sitt missnöje när de inte tycker att det passar längre. Och så länge som de gurglar och flinar tänker jag fortsätta att kittla dem på magen och klappa dem på kinden.
New Radicals
I min familj har vi tradition av att hålla oss till de utmärkta pisterna när vi är på skidsemester. En gång tog jag en avstickare och svängde runt en björk strax utanför det markerade området. Det finns de som fortfarande skrattar åt detta minne eftersom det var så oväntat...
I fredags var det visning av Free Radicals senaste film Snowblind. De vet nog inte hur man stavar till pist... Grymma, grymma skidåkare. Och förmodligen lite galna också.
Jag har faktiskt också medverkat i en skidfilm. Emils Hemsedal 2006 är måhända inte lika hissnande och vi åkte lite riktigt lika mycket helikopter, men den är bra. Och så roligt det var! Men, "Hemsedal 2006", det kan aldrig bli en storsäljare. Till nästa gång behöver vi ett coolt arbetsnamn. New Radicals, kan det vara nåt?
You are my everything
Funderar du någonsin på om han eller hon är den alldeles, alldeles rätta? Det gör jag. Snubblade över ett test som skulle avslöja mina sanna känslor och kunde inte låta bli att se vad det skulle visa. Varsågod att prova. Men, måste utfärda en varning. Det kan hända att det får konsekvenser som du inte räknat med... Törs du?
http://www.crushcalculator.com/content/love/745997323
150 och 50, tack
Flirta med finess
På kvällarna cyklade jag två och en halv kilometer till hans bostadsområde. Sedan cyklade jag fram och tillbaka på gatorna i hopp om att få syn på honom. En gång tyckte jag att jag såg honom i ett av fönstrena. På bildlektionen fick vi i uppgift att rita en dörr. Jag skrev hans namn -P. Andersson - på min dörr. Som en kod, från mig till honom.
Nuförtiden blänger jag argt efter mopedligisterna. Särskilt efter dem som rivstartar med ett tjut så att det gör ont i mina öron.
Mina kodade meddelanden kommer i SMS-form där jag lindar in och förvränger det jag egentligen vill ha sagt. Och istället för att cykla runt går jag en extra sväng på Hemköp där jag såg honom förra veckan.
Så mitt beteende har ändrats...
... men bara marginellt.
Svart och vitt
- Måste komma ihåg att ringa redaktionen och fråga om de läst min artikelidé. Annars får jag skicka den vidare. Men vart? Har jag inte försökt med alla tidningar jag kommit på nu? Tänk om ingen vill ha artikeln. Tänk om ingen, aldrig, någonsin vill köpa någon som helst artikel. Ahhh Hjälp.
- Nej, vänta nu. Lugna ner dig. Så är det inte så klart. Du har ju bara försökt med typ fyra tidningar. Det måste ju finnas fler. Usch va obekväm kudden är.
- Ja ja, nya ideer då? Den där tjejen som berättade om sitt projekt i våras. Det borde ju ha dragit i gång nu. Vad är det som låter på gatan?!
Jag drar undan gardinen och kikar ut.
- Oj, han bär iväg med henne och hon protesterar högljutt. Borde jag göra något? Nähä, hon fixar till luggen. Okej, då är det nog ingen större fara. Var var jag nu? Just det, projektet... Men näe, vad är klockan egentligen? Hur länge har jag legat här? Måste slappana av nu. Så där. Armrna längs sidan. Andas lugnt. In. Och uuuut. In. Och uuuut. Gud, jag hör min egen röst i huvudet. Jag låter som en 50-åring på ett meditationspass. Jag har säkert kantiga glasögon och randiga strumpor i fler färger också. Eller vänta. Är det en förolämpning att tänka så. Det är ju inget fel på det. Men jag vil inte vara sån. Åtminstone inte nu. Jag vil ju bara sova. Kanske skulle testa att räkna får. Japp. Bra!
- Då ska vi se. Ett, två, tre, fyra, det går ju bra. Fem. Undrar hur långt jag ska behöva räkna. Sex. Hoppas jag har somnat innan hundra. Sju. Kommer jag komma ihåg hur många jag räknar till eller kommer de bara försvinna. Åtta. Nio. Men vänta nu. Var det ett som hoppade tillbaka igen? Åtta då. Nio. Nej. Flera på en gång. Tio, elva tolv. Aaaaaaaahhhhhh!
Jag måste gå upp en stund. Kanske kan få något vettigt gjort istället.
Jag stapplar ut i köket och tänder ljuset. Ögonen vill inte alls vara med. I alla fall en del av kroppen som verkar ha fattat att det är natt och dags att sova. Jag släcker igen.
Har ni tänkt på att mörkret är som allra mörkast precis när man släkt ljuset. Det är mörkare då än alldeles innan man tänt lampan. Sedan börjar ögonen sakta vänja sig. Man kan urskilja konturer. Efter en stund har ögonen vant sig så mycket att man ser riktigt bra.
Så är det ju medlivet också. Först har det hänt något bra. Livet har varit rätt så ljust. Men av någon anledning blir det mörkt. Det kan ju vara att lampan går sönder, att någon släcker den eller att det helt enkelt är natt och tid för mörker. Och först kanske det blir becksvart utan någon som helst möjlighet till att urskilja vad som finns runt omkring. Men sedan vänjer man sig och det runt om kring tar form. Först suddigt, sedan klarare och klarare.
Jag somnade till slut i natt. Och när jag vaknade i morse var solen redan uppe.
Håkan hittade hem
Musikerna var de bästa jag hört på länge. Och ingen kan poetera som Håkan. Hans texter gör mig sömnlös för att de är så fina. De ryktas att han lånar friskt från andra. Men det struntar jag i.
Jag tänker aldrig på dig.
Bara i kväll.
Luften smakar som en jordgubbspaj. En solig dag i maj.
Och nu hänger det på varje kvist En solskensoptimist.
och
Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan.
Åh, suck!
Veckan då inget hände - och allt började
Inget händer i den mån att jag söker jobb och det går inte framåt det minsta. Tvärtom rent av. Jo, det är faktiskt sant! Tog mitt CV och gick upp på en redaktion idag för att lämna det personligen och möttes av beskedet från chefredaktören "Ja, jag vet inte varför det har gått ut reklam att vi söker folk. Det gör vi inte så vitt jag vet."
Bakåt, alltså.
Men samtidigt arbetar hjärnan för fullt med reservplaner. Kanske är det nu jag har möjlighet att uppfylla alla de där drömmarna som jag sedan kommer vara alldeles för låst för att kunna göra.
Förutom allt detta tänkande som är minst sagt utmattande har veckan också innehållit en balettpremiär. Eller, rent tekniskt var ju premiären förra veckan, men det var mindre än en vecka sedan det var så det beror ju på hur man räknar om det var denna veckan eller förra veckan. Puh.
Fin dans och roligt att se hur det går till på en premiärfest. Vi minglade på scenen efter föreställningen och där var ett par göteborgsprofiler som jag kände igen. Jag måste få Aviad att sluta säga att jag är journalist. Mest pinsamt blev det när vi stod och pratade med balettchefen och pressekreteraren och jag skulle förklara att jo, det är jag väl, men just nu jobbar jag på en ehhhh vad heter kvarterskrog på engelska - pizzeria.
Hur som helst. Har börjat titta lite på besöksstatistiken för min blogg. Fram till idag har 433 personer besökt sidan. Det är grymt! TACK! för att ni läser.
Och just det ja - fick tips från arbetsförmedlingen i veckan om hur man ska söka jobb. "Läs platsannonserna i din morgontidning och fråga människor omkring dig om de känner till något ledigt jobb" Så - någon av er 433 som har något tips till mig?!
När stjärnorna är blinda
Vinden är ljum mot ansiktet där jag flyger fram genom en sovande stad bak på en scooter. Långa alléer kantade av palmer och bouganvilla vrider sig i vinddraget när motorn ryter till och vi ökar farten. Pötsligt efter en krök öppnar sig havet framför oss. Ovanför är himlen svart och stjärnorna är utspridda som strössel på barnkalas. Gamla stadens höga mur är upplyst av strålkastare och på långt håll hörs musiken och sorlet från nattkklubbarna som nu har slagit upp sina portar där innanför. Jag kan inte hjälpa att känna det som om jag är mitt i en film. Det känns lite för bra för att vara sant...
Hade det varit en film hade nästa klipp tagit oss till stranden. Meter efter meter med runda, fina stenar som leder ner i ett turkosblått hav. När man står på strandkanten kan man se akvariefiskar som rör sig i stim. Rätt så ljuvligt det med. Men hade kameralinsen sökt sig vidare på stranden skulle ett inslag dyka upp likt hackspetten hos Kalle Anka på julafton - ni vet. Ett par solstolar bort har 12 norrmän i åldrarna 45-55 år dragit ihop sina stolar i en stor ring. I mitten sitter trubaduren och spelar guitarr. Övriga sjunger. Från tio på morgonen till fem på eftermiddagen. Inte alls illa. Egentligen. De har shoppingbagar på hjul med fyllda med den ranson av öl och chips de behöver för att överleva dagen. De har varit här en vecka redan. Och ska stanna en till när jag har åkt hem. Elias, fyra år, springer mellan allas stolar ropandes bye bye vilket får alla 12 att slänga huvudet bakåt och frustande av skratt titta uppfodrande på den grek som råkat gå förbi för att få en reaktion. Det får de naturligtvis också. Greker verkar gilla barn.
På det hela taget är Rhodosborna väldigt vänliga. Det vill säga om man kan finna sig i att bli kallad lilla vanilla och lilla karamella hela tiden. Och det kan man väl. Ett tag. Mat kan de inte laga däremot. Det spelade ingen roll vad jag beställde under veckan - allt smakade likadant. Tyvärr!
Det bästa var köttbullepicnicen uppe på Akropolis med utsikt över hela Rhodos stad.
Staden Lindos har också en Akropolis. Dit kättrade jag mitt på dagen i 40 gradig hetta. Men det var det värt! Det är svinlande att funder på hur där kan ha sett ut för hundra, femhundra, tusen år sedan. Och att de slitna stenar som jag nu hasar mig fram på en gång nöttes av män i skinande rustningar och hästar. Inne i staden är gränderna så trånga och vinlande att man inte ser mer än 25 meter åt gången. Men det gjorde inget. jag visste att om jag gick uppåt kom jag till Akropols, gick jag nedåt kom jag till havet. Och sedan var det bara att börja om på ett annat håll igen. Hittade en uteservering under ett grönskande tak av vinrankor som räddade livet på mig den dagen tror jag innan jag, med ett kort stopp på den fascinerarande lilla kyrkogåden, sedan tog mig tillbaka till busstationen och bad en liten bön om att chauffören skulle känna för att ta just denna vägen idag. Det gjorde han.
Första delen av veckan kändes ganska lång. Sen susade resten fram: Bröllop i gamla staden, jordbävning, morgonpromenader som blev väldigt mycket kortare än jag planerat, ett trevligt norskt par, stadstjästemän från Aten och studenter från Croatien blandades med det lata livet på stranden. Och sedan var det bara att njuta av eftermiddagssolens varma strålar på magen när lugnet sakta sänkte sig på stranden en sista gång innan bussen hämtade och körde tillbaka. Tillbaka till flygplatsen, tillbaka till Sverige, tillbaka till verkligheten.
Min komihåg-lista inför framtida semesterresor:
Köp aldrig en tröja med hotellets logga på som souvenir. Särskilt inte om den är marinblå, utan ärmar och med text i guldbrodyr. Och särskilt inte om jag har BHstorlek 90DD.
När jag är 50 år skall jag inte ha ett helt lager av Ior-prylar med mig på semestern. Inte på min plånbok, inte på min badhanduk, inte på min ryggsäck. Inte Nasse eller Puh heller för den delen.
Däremot skall jag komma ihåg att sommaren är underbar i Grekland i september och att resa själv är grymt!