Hanna

Vinden är ljum mot ansiktet där jag flyger fram genom en sovande stad bak på en scooter. Långa alléer kantade av palmer och bouganvilla vrider sig i vinddraget när motorn ryter till och vi ökar farten. Pötsligt efter en krök öppnar sig havet framför oss. Ovanför är himlen svart och stjärnorna är utspridda som strössel på barnkalas. Gamla stadens höga mur är upplyst av strålkastare och på långt håll hörs musiken och sorlet från nattkklubbarna som nu har slagit upp sina portar där innanför. Jag kan inte hjälpa att känna det som om jag är mitt i en film. Det känns lite för bra för att vara sant...
Hade det varit en film hade nästa klipp tagit oss till stranden. Meter efter meter med runda, fina stenar som leder ner i ett turkosblått hav. När man står på strandkanten kan man se akvariefiskar som rör sig i stim. Rätt så ljuvligt det med. Men hade kameralinsen sökt sig vidare på stranden skulle ett inslag dyka upp likt hackspetten hos Kalle Anka på julafton - ni vet. Ett par solstolar bort har 12 norrmän i åldrarna 45-55 år dragit ihop sina stolar i en stor ring. I mitten sitter trubaduren och spelar guitarr. Övriga sjunger. Från tio på morgonen till fem på eftermiddagen. Inte alls illa. Egentligen. De har shoppingbagar på hjul med fyllda med den ranson av öl och chips de behöver för att överleva dagen. De har varit här en vecka redan. Och ska stanna en till när jag har åkt hem. Elias, fyra år, springer mellan allas stolar ropandes bye bye vilket får alla 12 att slänga huvudet bakåt och frustande av skratt titta uppfodrande på den grek som råkat gå förbi för att få en reaktion. Det får de naturligtvis också. Greker verkar gilla barn.
På det hela taget är Rhodosborna väldigt vänliga. Det vill säga om man kan finna sig i att bli kallad lilla vanilla och lilla karamella hela tiden. Och det kan man väl. Ett tag. Mat kan de inte laga däremot. Det spelade ingen roll vad jag beställde under veckan - allt smakade likadant. Tyvärr!
Det bästa var köttbullepicnicen uppe på Akropolis med utsikt över hela Rhodos stad.
Staden Lindos har också en Akropolis. Dit kättrade jag mitt på dagen i 40 gradig hetta. Men det var det värt! Det är svinlande att funder på hur där kan ha sett ut för hundra, femhundra, tusen år sedan. Och att de slitna stenar som jag nu hasar mig fram på en gång nöttes av män i skinande rustningar och hästar. Inne i staden är gränderna så trånga och vinlande att man inte ser mer än 25 meter åt gången. Men det gjorde inget. jag visste att om jag gick uppåt kom jag till Akropols, gick jag nedåt kom jag till havet. Och sedan var det bara att börja om på ett annat håll igen. Hittade en uteservering under ett grönskande tak av vinrankor som räddade livet på mig den dagen tror jag innan jag, med ett kort stopp på den fascinerarande lilla kyrkogåden, sedan tog mig tillbaka till busstationen och bad en liten bön om att chauffören skulle känna för att ta just denna vägen idag. Det gjorde han.
Första delen av veckan kändes ganska lång. Sen susade resten fram: Bröllop i gamla staden, jordbävning, morgonpromenader som blev väldigt mycket kortare än jag planerat, ett trevligt norskt par, stadstjästemän från Aten och studenter från Croatien blandades med det lata livet på stranden. Och sedan var det bara att njuta av eftermiddagssolens varma strålar på magen när lugnet sakta sänkte sig på stranden en sista gång innan bussen hämtade och körde tillbaka. Tillbaka till flygplatsen, tillbaka till Sverige, tillbaka till verkligheten.

Min komihåg-lista inför framtida semesterresor:
Köp aldrig en tröja med hotellets logga på som souvenir. Särskilt inte om den är marinblå, utan ärmar och med text i guldbrodyr. Och särskilt inte om jag har BHstorlek 90DD.
När jag är 50 år skall jag inte ha ett helt lager av Ior-prylar med mig på semestern. Inte på min plånbok, inte på min badhanduk, inte på min ryggsäck. Inte Nasse eller Puh heller för den delen.
Däremot skall jag komma ihåg att sommaren är underbar i Grekland i september och att resa själv är grymt!