Hanna

I natt var det helt omöjligt att somna. Jag låg och tänkte. På morgondagens projekt och -hua- framtiden.
- Måste komma ihåg att ringa redaktionen och fråga om de läst min artikelidé. Annars får jag skicka den vidare. Men vart? Har jag inte försökt med alla tidningar jag kommit på nu? Tänk om ingen vill ha artikeln. Tänk om ingen, aldrig, någonsin vill köpa någon som helst artikel. Ahhh Hjälp.
- Nej, vänta nu. Lugna ner dig. Så är det inte så klart. Du har ju bara försökt med typ fyra tidningar. Det måste ju finnas fler. Usch va obekväm kudden är.
- Ja ja, nya ideer då? Den där tjejen som berättade om sitt projekt i våras. Det borde ju ha dragit i gång nu. Vad är det som låter på gatan?!
Jag drar undan gardinen och kikar ut.
- Oj, han bär iväg med henne och hon protesterar högljutt. Borde jag göra något? Nähä, hon fixar till luggen. Okej, då är det nog ingen större fara. Var var jag nu? Just det, projektet... Men näe, vad är klockan egentligen? Hur länge har jag legat här? Måste slappana av nu. Så där. Armrna längs sidan. Andas lugnt. In. Och uuuut. In. Och uuuut. Gud, jag hör min egen röst i huvudet. Jag låter som en 50-åring på ett meditationspass. Jag har säkert kantiga glasögon och randiga strumpor i fler färger också. Eller vänta. Är det en förolämpning att tänka så. Det är ju inget fel på det. Men jag vil inte vara sån. Åtminstone inte nu. Jag vil ju bara sova. Kanske skulle testa att räkna får. Japp. Bra!
- Då ska vi se. Ett, två, tre, fyra, det går ju bra. Fem. Undrar hur långt jag ska behöva räkna. Sex. Hoppas jag har somnat innan hundra. Sju. Kommer jag komma ihåg hur många jag räknar till eller kommer de bara försvinna. Åtta. Nio. Men vänta nu. Var det ett som hoppade tillbaka igen? Åtta då. Nio. Nej. Flera på en gång. Tio, elva tolv. Aaaaaaaahhhhhh!
Jag måste gå upp en stund. Kanske kan få något vettigt gjort istället.
Jag stapplar ut i köket och tänder ljuset. Ögonen vill inte alls vara med. I alla fall en del av kroppen som verkar ha fattat att det är natt och dags att sova. Jag släcker igen.
Har ni tänkt på att mörkret är som allra mörkast precis när man släkt ljuset. Det är mörkare då än alldeles innan man tänt lampan. Sedan börjar ögonen sakta vänja sig. Man kan urskilja konturer. Efter en stund har ögonen vant sig så mycket att man ser riktigt bra.
Så är det ju medlivet också. Först har det hänt något bra. Livet har varit rätt så ljust. Men av någon anledning blir det mörkt. Det kan ju vara att lampan går sönder, att någon släcker den eller att det helt enkelt är natt och tid för mörker. Och först kanske det blir becksvart utan någon som helst möjlighet till att urskilja vad som finns runt omkring. Men sedan vänjer man sig och det runt om kring tar form. Först suddigt, sedan klarare och klarare.
Jag somnade till slut i natt. Och när jag vaknade i morse var solen redan uppe.