Hanna

Idag hade jag tänkt blogga om min stora kärlek till Ola Lindholm och hur glad jag är att han ska bli ny chef.red på KamratPosten. Satt kvar i bilen utanför blomsteraffären en halvtimme bara för att höra klart programmet när han var hos Lantz i P3.

Men...,

....sedan kommer jag hem till mitt hus och möts av poliser i uniform och skottsäkra västar. Blir tagen åt sidan och förhörd om när jag gick hemifrån och om jag såg eller hörde något ovanligt då. Undrar såklart oroligt vad som har hänt. - Det ligger en död man i trappuppgången. - Jaha säger jag. Poliserna är förtegna. Journalisterna står och hänger vid grannhuset. Jag vill stanann kvar. Säga att detta är mitt hus, jag vill veta vad som har hänt. Skälla på någon: Jag är trött på att det händer så mycket hela tiden det var ju inte ens en vecka sedan det brann för att någon kastade in en brandbomb på första vånging arg. Nickar istället mot polisen. Jag förstår. Jag är svensk. Jag ska sköta mitt. Inte ställa en massa frågor. Sätter mig i bilen och kör härifrån.

Fem, sex timmar senare får jag komma in i huset. Då har man gjort den tekniska undersökningen, men inte städat. Trappuppgången är blodig och det ligger en sjukhusfilt på golvet. Helena och jag får kliva över den för att komma till hissen. Där har polisen letat fingeravtryck över hela väggarna. Helena skakar, kramar min arm och frågar om jag är okej. Det är jag. Längtar efter att få komma hem till mig. Min borg. Vill låsa dörren.

Poliserna kommer tillbaka. Det är tredje gången jag får lämna mitt vittnesmål. Vad vet dom egentligen? Dom arbetar utifrån att han blivit utsatt för ett brott. Det är allt. Men grannarna pratar. Man behöver få veta för att bli mindre orolig. Även om det man får veta gör en mer orolig. Konstigt men så är det.

Jag ska inte bli journalist som står med kameran över axeln och äter glass vid grannhuset i väntan på bilden av ett lik.
Men jag vill jobba med Ola på KP.

Blev det nån lista förra veckan? Tror inte det. Här kommer en extra lång, tio punkter denna gången. Men det behövs, ämnet är nämligen: civil olydnad eller hur du helt oskyldigt irreterar eller förbryllar din omgivning:

10. Ha ett enda långt skrik som ditt telefonsvararmeddelande.
9. Hälsa alltid med en livlös hand.
8. Prata med handen för munnen.
7. Prata i ofullständiga meningar, som om du skulle ha
6. Plocka varor ur andras kundvagnar, helst när de ser det.
5. Hitta på orimlig statistik för att övertyga folk vid diskussioner.
4. Tala ömsom högt ömsom lågt för att få folk att tro att de är på väg att förlora hörseln.
3. Rätta till kläder på människor du möter.
2. Blås ut ljusen på andras födelsedagstårtor.
1. Håll ut handen för att visa åt vilket håll du skall svänga - när du promenerar.

Jönköping var nice!
Äntligen tid för att bara flanera på stan. Fika lite, shoppa lite. Trillade in på Shirley Clamps sound check. Hon har en grym röst den tjejen ...! Promenad på piren - det är skönt när så enkla saker kan göra en så glad och lugn! Karnevalståg och Melodifestival hann vi också med. 
Söndagens utflykt till Eksjö blev speciell ... "De anhörigas dag" på regementet. Whoops! Fy vad vi kände oss lurade. Men när chocken hade lagt sig blev vi nyfikna istället. Och efter att ha fått prova skottsäkra västar, sett en terroristjakt och åkt stridsvagn var vi rätt så nöjda med besöket. Roligast var när Marie spände fast sin handväska på sjukbritsen inne i stridsvagnen och när vi fem fick hjälmar med intern kom.radio. Kära nån vilket kackel.., stackars killarna som körde! Sedan gjorde vi kompani helt om och framryckte mot Jönköping igen.
Tittade på Nenas lägenhet på kvällen. Hon kommer få jättefint! Det är så gött att ha lillasyster så nära!!
Nu ska jag skriva klart 20 000 tecken om att vara gay i frikyrkan (puh!), leta upp en affär som säljer Göteborgs Fria Tidning där min streetdanceartikel är med denan veckan och träna innan vi ikväll skall fira morbror Tomas som fyller 50 idag.

Tidningarna har drabbats av schlagerpsykos. Börjar bli lite tröttsamt... men tillslut förde det något gott med sig - Tomas Andersson Wij tolkade Carolas Evighet på Lantz i P3 idag. Bara aukustisk guitarr och sång. Så bra!!! Plötsligt blev det värsta romantiska sången.
Min favvo Je T'adore med Kate Ryan gick inte till final. Stor besvikelse. Men det kommer gå över. Tror jag.
Imorgon styr vi en MKV-bil mot Jönköping. Marie, Karin, Sanna och Carro har planerat. Jag glider med på ett bananskal. Har hört ryktas att vi ska ut på någon militärförläggning och agera civila offer vid någon övning. Kanske betyder det att jag kommer bäras runt på en bår i de Småländska skogarna ... Hoppas vi är färdigövade i tid till finalen!

Och förresten - imorgon kommer topplistan för vecka 20. Temat kommer bli favoritpsalmer. Tror jag.

Hur är det nu med upphovsrätten? Får jag visa en bild som jag har hittat på nätet? Annars ska jag ta bort den bums. Men det vore synd, fler skulle få se den. Extremt snygg! Och gör mig glad i hjärtat.

Illustratör är Cherrykick.

Hade rätt så schysst jobb i går när jag skulle intervjua och fota Twisted Feet, svenska mästare i Streetdance. Dom var grymma och coola. Om jag fick välja något att vara riktigt bra på skulle det vara att dansa. Jag önskar verkligen att jag kunde!

Den här lille killen var inte med i Twisted, men han kommer vinna Floor Filler om några år. 100% säkert!

I övrigt var det Göteborgsvarvet - fyra brandmän jobggade förbi i full utrustning. Känns skönt att veta att den som ska komma och rädda mig om det börjar brinna fixar en sådan utmaning!

Fredag eftermiddag och jag försökte få in mitt favortiprogram - fredags flirten - på radion. Plötsligt hör jag en röst som är så bekant ... Nä, kan det verkligen vara ... tänkte jag. Och det var det - Lotta i min klass! Och Qvintus och Jens. Konstiga saker pratade dom om: Antika fynd vid Masthuggskyrkan och Jens som var tolk åt Hamasledaren som var på besök ... Extremt surealistiskt. Ryktet spred sig fort i klassen och när jag ringde Lotta för att låta dem veta att sändningen gick rakt ut i radion blev hon knäpptyst. Chockad. Vi andra skrattar fortfarande. Vilken underbar avslutning på veckan som annars har innehållit ett bekräftat sommarjobb, fyra fyrar till Portofino, sol, sol, sol och hbt-magasinet MacGyver.
Imorogn skall jag intervjua svenska mästarna i break dancing för GFT.

Svenska akademien har listat nya ord i sin 13:e upplaga. Nyheter är till exempel kylskåpspoesi, långlördag, nakenchock  (hur kunde det ta så lång tid för det ordet att hitta hit...?!) sudoku och blogg. Det är så sjukt intressant att se hur språket avslöjar trender i samhället!!

Men akademin borde göra oss alla en tjänst och plocka bort mer. Här är topptre-listan på talesätt jag önska skulle förbjudas:

På tredje plats: Det var bättre förr.
Så bittert. Nedslående. Inte ens roligt när det sägs med ironi.

På andra plats: Tiden går fort när man har roligt.
Varför säger man så? Sant visserligen, men alldeles för uttjatat för att det skulle vara okej att använda det.

Första plats: Nä, om man skulle tänka på refrängen...
och används det i kombination med Det är ju endag i morgon också kan jag inte annat än hålla med. Det är hög tid att dra!

Värmen har intagit Göteborg. Livet leker. Paddanbåten och utsikt från Skansen Kronan i fredags. Svåra frågor: Om du bara fick känna en enda känsla - vilken skulle du välja då? Storans fantastiska uteservering i lördags. 300 män i likadana byxor och kavajer - vad gjorde de där?! Idag har AK och jag slappat på en filt i Slottskogen, ätit saffransglass (mums!) och tittat på getter. Grillning på kvällen med kubbspel. Jag fick vara med i det bästa laget! Daniel myntade begreppet "ställd grej står", Johan byggde galler framför kubbarna och Henrik kastade pinnen fem meter rakt upp i luften.
Vill inte att helgen ska ta slut men imorgon börjar ny kurs. Magasin - ska bli kul! 

För en vecka sen hörde jag en predikan som handlade om att vi ska ta vara på varje dag. Livet skall inte bara passera, det skall levas. Jag höll med fullständigt och tänkte att nu skulle det bli revolutionära förändringar i mitt liv. Varje dag skulle vara värd att minnas, varje timma skulle spenderas med omsorg. Inte på något jobbigt sätt, men så att jag mer medvetet skulle styra vad jag fyllde mina dagar med.
Sen fick jag panik.
Satt hemma och visste inte vad jag ville göra och med vem först. Som om jag behövde rangordna mina företaganden. Fylla varje dag med så mycket innehåll som möligt. Säkert var det inte så han menade, han som pratade om att spendera sin tid väl.  Men det slog slint i huvudet på mig. Kanske var det de hundra artiklarna jag skulle skiva för skolan som ställde till det tänkte jag. Eller många extratimmar på restaurangen.
Idag har jag jagat fram över stan för att hinna med allt. Skola, skjutsa pappa, träna, äta, och ha picnic med klasskompisarna. Först nu slår det mig att vad han kanske menade när han sa det där om att leva varje minut inte handlar så mycket om att noggrannt välja vad man gör varje stund, utan mer att helhjärtat vara närvarande just där man råkar vara just då.  Det ska jag testa imorgon. Eller vänta, nu gjorde jag det igen... Varför vänta till imorgon? Jag börjar nu!

En journalists främsta dygd är att skriva kort och konkret. Jo jag tackar jag ...