Hanna

Idag hade jag tänkt blogga om min stora kärlek till Ola Lindholm och hur glad jag är att han ska bli ny chef.red på KamratPosten. Satt kvar i bilen utanför blomsteraffären en halvtimme bara för att höra klart programmet när han var hos Lantz i P3.

Men...,

....sedan kommer jag hem till mitt hus och möts av poliser i uniform och skottsäkra västar. Blir tagen åt sidan och förhörd om när jag gick hemifrån och om jag såg eller hörde något ovanligt då. Undrar såklart oroligt vad som har hänt. - Det ligger en död man i trappuppgången. - Jaha säger jag. Poliserna är förtegna. Journalisterna står och hänger vid grannhuset. Jag vill stanann kvar. Säga att detta är mitt hus, jag vill veta vad som har hänt. Skälla på någon: Jag är trött på att det händer så mycket hela tiden det var ju inte ens en vecka sedan det brann för att någon kastade in en brandbomb på första vånging arg. Nickar istället mot polisen. Jag förstår. Jag är svensk. Jag ska sköta mitt. Inte ställa en massa frågor. Sätter mig i bilen och kör härifrån.

Fem, sex timmar senare får jag komma in i huset. Då har man gjort den tekniska undersökningen, men inte städat. Trappuppgången är blodig och det ligger en sjukhusfilt på golvet. Helena och jag får kliva över den för att komma till hissen. Där har polisen letat fingeravtryck över hela väggarna. Helena skakar, kramar min arm och frågar om jag är okej. Det är jag. Längtar efter att få komma hem till mig. Min borg. Vill låsa dörren.

Poliserna kommer tillbaka. Det är tredje gången jag får lämna mitt vittnesmål. Vad vet dom egentligen? Dom arbetar utifrån att han blivit utsatt för ett brott. Det är allt. Men grannarna pratar. Man behöver få veta för att bli mindre orolig. Även om det man får veta gör en mer orolig. Konstigt men så är det.

Jag ska inte bli journalist som står med kameran över axeln och äter glass vid grannhuset i väntan på bilden av ett lik.
Men jag vill jobba med Ola på KP.