Hanna

Jag åkte till restaurangen i går för att äta lunch. När jag kom fram var ingången fullkomligt barrikaderad. En unge i grå mysbyxor hängde med hakan innanför tröskeln men med tårna på utsidan. En långhårig grabb satt med ryggen mot väggen och dunkade huvudet in i träpanelen. En annan satt med korslagda ben på parkeringen utanför och ytterligare en studsade som en boll upp och ned upp och ned samtidigt som han ropade vad är klockan? vad är klockan?
- Kvart i två, svarade jag varpå alla stelnade i sina rörelser och storögt tittade på mig, för att sedan sjunka ihop än mer i sina positioner.

- Jag har lovat att jag ska köpa majblommor klockan två när lunchen är över, förklarade mamma medans jag trängde mig in i lokalen.
- Och vem ska du köpa av då, frågade jag.
Med en kusligt lugn blick lät mamma mig förstå att den frågan skulle hon ta tag i när det blev dags.
- Vad är klockan?, hördes det utifrån.
- Nu är den tio i, svarade mamma.
Från andra sidan dörren kom ett kvidande. Det  lät som det väsande pipet från enkronorssmällarna på nyårsafton.

Klockan två. Prick. Stod de uppradade framför bardisken.
- Kom hit och välj vad ni vill ha, uppmanade mamma oss andra. Jag sponsrar, lade hon till.
För att göra det så rättvist som möjligt köpte vi en blomma av varje försäljare. Pappa bestämde sig för att ta en dekal till bilen också.
- Hur mycket kostar det tillsammans?, frågade han.
- Åhh jag orkar inte räkna ut det, fick han suckande till svar.
När alla affärer var avklarade vändes fem par leriga gympaskor mot kaffebuffén.
- Får vi ta en kaka?
En stunds tystnad följdes av ett ja. Och så mer tystnad.
- Jag kan nog ta ett glas vatten istället, sa han med de grå gympabyxorna.
Sedan var belägringen över.

... och för den som engagerat följer mitt tillfrisknande kan jag meddela att igår tränade jag för första gången efter olyckan. Lite smidighet och lite styrka blev det. Och det gick bra, hela jag sitter ihop igen!

- Det är bara små tanter med hatt och löständer som väljer den osten, svarade Jenny på frågan vad hon skulle rekommendera Wästgöta Kloster till.
- Eller möljigen små barn på dagis, lade hon till.
Jag är ingetdera. Men Wästgöta Kloster är min favoritost. Den är mjuk i smaken, smälter fint på mina varma mackor och framförallt - den är så lätt att hyvla.
Senare på dagen satt jag ute på balkongen. Solen sken och fåglarna kvittrade. Men det gjorde lite ont i ryggen efter smällen senast så jag gick och hämtade en kudde att stötta upp svanken med. Och det blåste lite kyligt så jag svepte en filt runt knäna.
Just som jag satt där o tittade på gatorna omkring mig, såg folk som gick och handlade, brevbäraren som kom cyklande, då slog det mig - jag ÄR ju en tant! Här sitter jag med filt om knäna och tittar på mina grannar. Och till råga på allt tycker jag att Wästgöta Kloster smakar alldeles lagom mycket ost. Tantigheten sitter helt klart inte i åldern utan i sinnet. 
I ett desperat försök att försöka ändra på det uppenbara bestämde jag mig för att äta min thailunch med pinnar. Det är i alla fall trendigt och coolt. 
Mycket nöjd satt jag sedan i en och en halv timme och petade i mig ris med hjälp av två trästavar. Och tyckte att jag hade lurat tantigheten.