Hanna

Jag åkte till restaurangen i går för att äta lunch. När jag kom fram var ingången fullkomligt barrikaderad. En unge i grå mysbyxor hängde med hakan innanför tröskeln men med tårna på utsidan. En långhårig grabb satt med ryggen mot väggen och dunkade huvudet in i träpanelen. En annan satt med korslagda ben på parkeringen utanför och ytterligare en studsade som en boll upp och ned upp och ned samtidigt som han ropade vad är klockan? vad är klockan?
- Kvart i två, svarade jag varpå alla stelnade i sina rörelser och storögt tittade på mig, för att sedan sjunka ihop än mer i sina positioner.

- Jag har lovat att jag ska köpa majblommor klockan två när lunchen är över, förklarade mamma medans jag trängde mig in i lokalen.
- Och vem ska du köpa av då, frågade jag.
Med en kusligt lugn blick lät mamma mig förstå att den frågan skulle hon ta tag i när det blev dags.
- Vad är klockan?, hördes det utifrån.
- Nu är den tio i, svarade mamma.
Från andra sidan dörren kom ett kvidande. Det  lät som det väsande pipet från enkronorssmällarna på nyårsafton.

Klockan två. Prick. Stod de uppradade framför bardisken.
- Kom hit och välj vad ni vill ha, uppmanade mamma oss andra. Jag sponsrar, lade hon till.
För att göra det så rättvist som möjligt köpte vi en blomma av varje försäljare. Pappa bestämde sig för att ta en dekal till bilen också.
- Hur mycket kostar det tillsammans?, frågade han.
- Åhh jag orkar inte räkna ut det, fick han suckande till svar.
När alla affärer var avklarade vändes fem par leriga gympaskor mot kaffebuffén.
- Får vi ta en kaka?
En stunds tystnad följdes av ett ja. Och så mer tystnad.
- Jag kan nog ta ett glas vatten istället, sa han med de grå gympabyxorna.
Sedan var belägringen över.