Hanna

Så har jag äntligen laddat över bilderna från i somras till datorn. (Datorn hos föräldrarna såklart. Min lilla trötta orkar fortfarande inte...) Mest och bäst bilder blev det från seglingstävlingen. Barn och unga från hela Grekland kom till Rhodos för att göra upp under veckan som jag var där.



Men jag behöver hjälp! Hur postar man flera bilder i samma inlägg? Någon som kan?!

Är det sant att eskimåerna hälsar genom att gnugga näsorna mot varandra?
Jag har funderat en del på det här med kroppskontakt. Det hela började med att jag plötsligt kom att fråga mig själv hur det kommer sig att jag tycker att jag har rätt att ta i alla barn som jag möter. Plötsligt när jag gullade med en söt liten ettåring häromsistens fick jag för mig att hon blängde på mig och bara hoppades att den främmande, dumma tanten skulle sluta. Och jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag tar mig friheten. Kan det vara för att de är så oemotståndliga?
Helt klart är att ju äldre vi blir, desstu fler och tydliga gränser sätter vi upp för vad som är okej, och för vem.
Jag gillar när någon rufsar i mitt hår. Inte så mycket kanske för själva rörelsen, men för att det är ett så tydlig tecken på att någon tycker om mig. Man varken kan, eller vill, rufsa vem som helst i håret.
Och det finns mycket annat man bara inte gör.
Två gånger har jag på jobbet fått en dask i baken. Den ena gången var det av en berusad man på restaurangen. Han gör aldrig om det. Den andra gången var det en pensionär, utrustad med en träslev, som ville fånga min uppmärksamhet på Panduro. Inte heller hon kommer göra det igen.
Att skaka hand kan tyckas vara ett väldigt okomplicerat fall av kroppskontakt. Ha! Inte! När ska man till exempel sluta ta i hand? Träffade två bekanta ute häromkvällen. Kramade dem båda och småpratade ett tag. När jag skulle gå sträckte den ene fram handen. Men inte kunde vi väl ta i hand nu när jag skulle gå - det var ju som att klättra baklänges på kroppskontaktsprogressionens stege? Skulle jag kanske ta  tag i den utsträckta handen med båda mina och skaka den? Sådär som bara egocentrerade presidenter och kungar gör i en fåfång tävlan om vem som skall framstå som mest hjärtlig vid ett möte inför pressen? Som i en tafatt där målet är att få sin egen hand överst.
Tacka vet jag barn. De visar i allafall sitt missnöje när de inte tycker att det passar längre. Och så länge som de gurglar och flinar tänker jag fortsätta att kittla dem på magen och klappa dem på kinden.

I min familj har vi tradition av att hålla oss till de utmärkta pisterna när vi är på skidsemester. En gång tog jag en avstickare och svängde runt en björk strax utanför det markerade området. Det finns de som fortfarande skrattar åt detta minne eftersom det var så oväntat...
I fredags var det visning av Free Radicals senaste film Snowblind. De vet nog inte hur man stavar till pist... Grymma, grymma skidåkare. Och förmodligen lite galna också.
Jag har faktiskt också medverkat i en skidfilm. Emils Hemsedal 2006 är måhända inte lika hissnande och vi åkte lite riktigt lika mycket helikopter, men den är bra. Och så roligt det var! Men, "Hemsedal 2006", det kan aldrig bli en storsäljare. Till nästa gång behöver vi ett coolt arbetsnamn. New Radicals, kan det vara nåt?

Var på födelsedagsfika hos Karin ikväll. Mysigt! Och med kakbuffé! På vägen hem skulle jag tanka bilen som jag lånat av föräldrarna. Svänger glatt in på bensinstationen, tankar och - inser att jag glömt plånboken hemma. Försöker övertyga kassörskan om att ta min mobiltelefon eller - hur dum är inte jag...?- mina nycklar i pant. Gissa reaktionen när jag står utanför min dörr där hemma för att hämta pengar men inte kan komma in för att nycklarna ligger på bensinstationen... Hur som helst, nu blev det inte så. Det är emot reglerna och hon får inte släppa iväg mig hur mycket jag än bedyrar att jag är en hederlig människa. Jag ser mig omkring efter någon som kan rädda mig. Om jag hade varit Reese Witherspoon och detta hade varit Hollywood så skulle åtminstone någon av de snygga killarna på tappen erbjuda sig att betala åt mig. Jag skulle le förtjust och resten skulle vara en förutsägbar lovestory med lyckligt slut. Men jag är inte Reese Witherspoon, och detta är Statoil Gasklockan en tisdagsnatt i oktober. Så jag får finna mig att snällt vänta vid hyllan med spolarvätska, tvättsvampar och vax tills mamma kommer och löser ut mig. 150 och 50 var jag värd.