Hanna

Annika och jag satt på bryggorna vid Röda Sten och ventilerade havets fördelar gentemot insjön. Solen gick ned på en rödfärgad himmel bakom en oljecistern och Göteborgs hamninlopp visade sig från sin allra bästa sida när jag redogjorde för förra veckans havsfisketur:

Efter tre dagars ihållande regn i den hyrda sommarstugan längst ut på västra Orust skulle vi semesterfirare aktivera oss. Marie hade bokat en fisketur och i strilande regn väntade vi på bryggan i Hälleviksstrand på kapten Anders som skulle ta oss med ut.
Tio minuter efter utsatt tid dök Anders upp i sin båt och frågade om vi hade sett någon väderprognos, själv hade han nämligen inte hunnit kolla. (I efterhand tycker vi lite självkritiskt att vi kanske borde tagit detta som ett varningstecken...) Vi hoppade ner i båten och han styrde väster ut, förbi Måseskär och ut på öppet hav.
Alla i sällskapet var inte rätt klädda för en dag på havet i regn och ganska rejäl vind, men jag hade både regnställ och gummistövlar och satt nöjt på relingen och njöt. "Detta är mitt element, jag hör verkligen hemma på havet", tänkte jag.

Efter en bra stund och utan en kobbe i sikte började jag fundera på hur klokt det egentligen var av oss att hitta en fiskare på nätet, ringa upp honom och osynat åka med honom rakt ut på havet. Men precis då slog Anders av motorn och sa att nu var det dags att börja fiska. Så fort vi började driva med vågorna och strömmen började båten kränga rejält. Greger och Marie som var först ut med sina spön fick parera för att inte välta och åka överbord. Marie fick genast napp och drog upp tre fina Makrillar. Jag fick ett spö i min hand och lät krokarna sjunka till botten.

Det var ungefär då det började. Vi blev sååå sjösjuka. Mackan sa det först och på klingande småländska frågade han kaptenen vilken sida det skulle vara hövligast att kräkas på. Jag gjorde mitt bästa för att fokusera på horisonten och när Anders kom och frågade om jag ville ha vitpepparkorn, för det hade han läst skulle hjälpa, kunde jag bara nicka.
Han la sex svartpepparkorn i min hand och jag tvekade en stund men orkade inte kommentera det utan svalde dem snabbt.

Det hjälpte inte. Jag har aldrig varit med om något liknande, efter 29-nånting år på sjön har jag aldrig varit så sjösjuk. I mitt huvud pågick en kamp mellan en högljudd röst som sa till mig att hoppa överbord och en annan som pep att jag var mentalt stark och skulle klara det här. Jag tittade på klockan. Fem minuter över tio. Tre timmar kvar till vi skulle in till land igen...

Fiskarkaptenen förbarmade sig till slut över den bedrövliga skaran fiskare och släppte av oss på Måseskär där vi fick låna en bastu i väntan på att turen skulle vara slut och han skulle köra oss in till land. Vi stapplade upp till den röda byggnaden, konstaterade lättat att det gick att få igång aggregatet och slet av alla blöta kläder. Efter en liten stund fick vi upp värmen i kroppen, marken slutade gunga och vi fick färg på kinderna igen.

En och en halv timme satt vi i bastun. Vi hivade så småningom upp kaffetermosen och ostmackorna och fick lite påfyllning i magarna. Utanför gick det knappt att skilja hav från himmel i allt det gråa och blöta, det var inte en båt och inte en människa i sikte. Däremot två sälar som försökte surfa upp på en kobbe strax utanför. Ganska fantastiskt. Och när vi var tryggt hemma vid köksbordet på Orust igen kunde jag känna jag tacksamhet för mitt dåliga minne som kommer hjälpa mig att stå fast vid att jag är en havs-människa - även i fortsättningen.