Flight FR149 till Barcelona - en flygplansfars
Strax bakom mig i planets bakre del sitter två kvinnor i femtioårsåldern. Båda har tighta jeanskjolar, höga pumps och ännu högre tuperade frisyrer. De placeras lätt in i kategorin jag-är-så-flygrädd-så-jag-försöker-bota-det-med-hejdlösa-mängder-sprit. Deras röster är gälla och när piloten annonserar att vi snart skall lyfta och att resan kommer ta tre timmar och fem minuter applåderar de entusiastiskt. Efter det applåderar de vid varje officiellt meddelande på planet. Säkerhetsmeddelande. Applåd. Säkerhetsmeddelande på engelska. Applåd. Säkerhetsmeddelande på spanska. Applåd.
Flygvärdinnan som tar oss igenom säkerhetsföreskrifterna talar en komisk engelska med rysk brytning samtidigt som hon under lugg kikar på oss i kabinen.
Brevid mig sitter tre tonåringar som har diktat ihop en egen sång, semestern till ära. "Harsa, brassa, Barcelona" sjunger de glatt och den kinesiska familj som sitter mycket rakryggat på raden framför mig vrider ibland diskret på huvudena och tittar på dem. Förutom huvudrörelsen sitter familjen blickstilla hela vägen. De läser inga böcker, hör inte på musik och samtalar inte med varandra. Det enda jag ser från min plats bakom dem är tre stråhattar på rad, mammans med ett ljusblått band knutet runt brättet.
Planet skakar till i kraftig turbulens och tonåringarn lyfter händerna över huvudena och tjuter förtjust som om de åkte bergochdalbana. Detta får igång en bebis några rader längre bak som sedan gallskriker resten av resan och tillsammans med skaket bidrar till en smått hysterisk katastrofstämning ombord.
Tonåringarna börjar diskutera vem som är mest sannolik att överleva vid en krash. Alla röstar på sig själva med motiveringen att de är "överlevnadstypen".
Jag försöker uppfatta vad klockan är genom att kika på den ena tjejens armbandsur och upptäcker till min fasa att vi bara har flugit i femtio minuter.
Tillslut, fortfarande ackompanjeradet av ungens illvrål och tonåringarnas "harsa, brassa, Barcelona" skriker en av de tuperade damerna "Nu landar vi" när hon får syn på de blå landningsljusen på marken. Hon och vänninan applåderar häftigt när vi gör ett jämfotahopp ned på landningsbanan och sedan tillslut stannar.
"Välkommen till Barcelona hela 45 minuter före utsatt tid", säger piloten men jag kan ändå inte hjälpa att det känns väldigt, väldigt lämpligt att den låt som spelas när vi traskar in i bagagehallen är Zombie med Cranberries.
Flygvärdinnan som tar oss igenom säkerhetsföreskrifterna talar en komisk engelska med rysk brytning samtidigt som hon under lugg kikar på oss i kabinen.
Brevid mig sitter tre tonåringar som har diktat ihop en egen sång, semestern till ära. "Harsa, brassa, Barcelona" sjunger de glatt och den kinesiska familj som sitter mycket rakryggat på raden framför mig vrider ibland diskret på huvudena och tittar på dem. Förutom huvudrörelsen sitter familjen blickstilla hela vägen. De läser inga böcker, hör inte på musik och samtalar inte med varandra. Det enda jag ser från min plats bakom dem är tre stråhattar på rad, mammans med ett ljusblått band knutet runt brättet.
Planet skakar till i kraftig turbulens och tonåringarn lyfter händerna över huvudena och tjuter förtjust som om de åkte bergochdalbana. Detta får igång en bebis några rader längre bak som sedan gallskriker resten av resan och tillsammans med skaket bidrar till en smått hysterisk katastrofstämning ombord.
Tonåringarna börjar diskutera vem som är mest sannolik att överleva vid en krash. Alla röstar på sig själva med motiveringen att de är "överlevnadstypen".
Jag försöker uppfatta vad klockan är genom att kika på den ena tjejens armbandsur och upptäcker till min fasa att vi bara har flugit i femtio minuter.
Tillslut, fortfarande ackompanjeradet av ungens illvrål och tonåringarnas "harsa, brassa, Barcelona" skriker en av de tuperade damerna "Nu landar vi" när hon får syn på de blå landningsljusen på marken. Hon och vänninan applåderar häftigt när vi gör ett jämfotahopp ned på landningsbanan och sedan tillslut stannar.
"Välkommen till Barcelona hela 45 minuter före utsatt tid", säger piloten men jag kan ändå inte hjälpa att det känns väldigt, väldigt lämpligt att den låt som spelas när vi traskar in i bagagehallen är Zombie med Cranberries.
Kommentarer
Trackback